Städdag och morsdag

Idag har vi städat lite här. Fått bort lite saker som tillkommit under vintern när jag inte har varit här och satt stopp för det. Det blir alltid en hel del att bära undan, men nu är det som sagt gjort. Fast vi har en hel del kvar att göra i farstun. Det får vi ta itu med en annan dag. Vi orkar ju inte med hur mycket som helst numera.
Vi bytte gardiner också i köket och sen bar det av till kära mor och fira morsdag. Lilla storasyster hade gjort så goda rulltårtsbakelser med grädde och stora blåbär på. MUMS!
Jag köpte tre buketter med lila-cerisa rosor och ett par kvistar brudslöja som jag satte ihop till en stor bukett. 
Sen satt vi och pratade och skrattade så mamma blev helt slut och vid halv sex åkte vi hemåt igen.
Väl där lagade jag makaroner och korv till middag och sen satte jag igång att steama gardinerna, för vi hämtade min steamer, som är lättare att hantera än Håkans. Inte blev de ju helt skrynkelfria, men det är en världslig sak. Det räcker så bra med att de är ganska så släta, tycker jag.

Och nu undrar ni säkert vad jag fick till morsdag. Jo, det ska jag berätta, jag fick ett paket glasspinnar. Nån Magnum-liknande chokladglass, doppad i mjölkchoklad och nötter. Som jag kommer att få dela med Håkan.
Till farsdag ska han få en förpackning Bragokex. Det är vi värda.

...nu är det bara att göra sej klar för sängen...nattinatti alla...

Smärtlindring

Gratisreklam

Jag har ju, som ni som läser min blogg redan vet, värk i höften, ben och fötter. Höften har jag kanske inte nämnt så mycket, för den värken kommer och går lite som den vill, men ben, knän och fötter har varit ett ihållande besvär. Inte så mycket på helgerna, när jag inte är så mycket på benen, utan när jag har arbetat.
Ju längre dagar, desto värre är värken.

Det tog ett tag innan jag förstod att det kan ha med klimakteriet att göra. Jag har ju alltid tänkt att det är förslitningsskador, med tanke på hur mycket jag gått i alla mina dagar, men nu har jag läst på om klimakteriesymtom och det har nog mycket med det att göra...också, för det är väl även lite artros med i bilden.
Så nu har jag införskaffat sådant som jag hoppades skulle hjälpa mej att bli lite bättre.

Jag beställde hem Nattljusolja, som är bra för allt möjligt som har med klimakteriet att göra. Jag beställde Relifex som ska lindra värk vid artros och ledgångsreumatism. Och så var det någon som talade om mirakelträdet Moringa som med sina antiinflammatoriska egenskaper kan lindra inflammatorisk värk, inte för att jag vet om jag har inflammation i kroppen, men överallt läser man ju att det ökar när man blir äldre p.g.a bristen av östrogen, så jag tänkte att det är bra att testa. Det är bra för så mycket annat också som matsmältningen, alla inre organ, hår och hud och ska ge extra energi.
Vem vill inte ha det?

Och jag hittar inte på detta, men efter bara två dagars intag av alla dessa preparat så kan jag säga att jag känner mej mycket bättre. Jag gick hem med raskare steg, hade inte ont, bara lite ömt. Till och med Håkan såg skillnad när han hämtade mej på torsdagen, för vi är på ranchen nu. Då och fredagen behövde jag inte ens byta skor på jobbet, utan gick i samma hela dagen och hade inga problem att gå hem. Helt smärtfritt är det ju inte, men mycket lindrigare. Innan gick jag långsamt fram, varje steg fick jag bita ihop och ibland vinglade jag p.g.a smärtan, för man kan liksom inte gå ordentligt.
Nu kan jag! Nu går jag ungefär som jag gjorde för kanske tre-fyra år sen, för man blir inte som en 40-åring, men jag är nöjd när jag inte behöver gruva mej för varje steg. Jag kunde till och med halvspringa nerför trapporna utan att hålla i räcket! Dock går jag ett steg i taget fortfarande, på morgonen när jag går ner från övervåningen. Alltså jag går ner med högerfoten först och sen vänsterfoten på samma trappsteg, och så nästa med högerfoten först....osv.
Jag kan inte gå som vanligt när jag har legat eller suttit i soffan en längre stund, då jag sitter med hela benen uppe på sitsen, för då har inte benen acklimatiserats till att vara på golvet ännu och det värker som tusan, men det går över efter nån minut. Om jag suttit på en stol med fötterna på golvet går det lite snabbare, men jag går som en trött nittioåring till en början. 
Det är när jag har jobbat. På helgerna är jag mycket bättre, för då har jag ju inte frestat på med att stå och gå i flera timmar, som på jobbet när jag inte sitter alls på mellan 6 - 8 timmar. Jag tar nämligen ingen lunch och det är för att jag inte vill vanka fram som en anka när andra ser.
Sen har jag ingenstans att sitta heller för den delen. Jag vill inte sitta i nån annans fikarum. Det hade varit en sak om jag var på samma ställe hela dagen, som på SSAB, men nu har jag ju olika ställen, som jag inte känner som "mina", så då vill jag inte använda deras fikarum. Och så slutar jag hellre tidigare än att ta lunch, som ändå bara blir till besvär för mej.

Och nu gör det ju inget när jag har fått så bra smärtlindring. Jag vet inte om det kommer att bli ännu bättre eller om jag nått maximal effekt redan. Hoppas på ännu bättre, för då kanske jag blir mer som när jag var 40.

...det som låter för bra för att vara sant kan faktiskt vara sant...

Fotnot: Relifex ska inte intagas innan man läst om dem på FASS. MYCKET VIKTIGT!

Lite av varje

15 maj.
Maskrosor slår ut mellan gatstenarna och formar en fin liten bukett alldeles utanför porten. Tänk att denna söta, sol-lika lilla blomma är så hatad av de flesta, men jag vet att många med mej gillar den. Kanske för att jag är ett så kallat maskrosbarn och kanske de också?

Jag växte upp med en alkoholiserad pappa som misshandlade mamma i det närmaste varje helg. Vi kunde inte sova på nätterna p.g.a det jävla liv han levde. Ofta fick vi gå upp och be pappa om att "snälla vara tyst nu så vi får sova". Och mamma, som kämpat hela veckan med att ta hand om oss, tvätt, matlagning, städning OCH ett heltidsjobb, utan hjälp från maken, fick ingen vila. Hon fick istället, på måndagsmorgonen, ta på sej polojumper och solglasögon, för att dölja spåren efter helgens bråk.

Ofta tillkallade grannarna polisen som hämtade pappa.

Kanske är det därför jag gillar maskrosor och kan relatera på nåt vis. Att jag också växte upp under svåra omständigheter, men klarade mej bra ändå.

19 maj.
Jag såg ännu ett fint hus inne i stan som hade ett så vackert tak. Tänk om man kunde bygga så här även idag. Eller kan, kan de ju, men om de bara ville. Så vackert det skulle vara överallt.
Men ja...man kan inte få allt. Tur att de har bevarat några gamla byggnader i alla fall.
Det här står snett bakom polishuset. Och jag skulle vilja bo där.

29 maj.

Bastuflottarna är på plats. Vi har haft några riktiga sommardagar och jag har gått hem i bara tishan, med jackan på armen, för det har varit för varmt att ha på. Ja, så klart att jag hade nåt på benen också.
Och fötterna.

Våren har verkligen kommit långt och alla björkar och andra lövträd är fullt utslagna. Häggen blommar för fullt och sprider så god doft omkring sej. Och nästa vecka är det sommar!

Här, i slänten vid mjölkuddsbanken, blommar små buskar av hägg och det doftade ljuvligt när jag passerade. 
I närheten brukar tärnorna lägga sina ägg, så nu är det inte länge kvar tills man blir attackerad av fjäderfäna. Det är smällar man får ta helt enkelt. Om man vill ha ett rikt fågelliv.
Här huserar även en och annan mink. Inte för att jag sett nån levande, men en död på den trafikerade vägen. Sorgligt. 

 

...älskar våren...älskar livet...