Då ska man inte vara kvar

Jag har ju inte sagt till nån om min uppsägning som faktiskt gjordes redan i juni. Jag sa till om det på jobbet den nionde och det skulle skrivas på papper som det tog två veckor för dem att få fram. Kanske ville de se om jag verkligen menade allvar. Till slut påminde jag om det och den 30 juni skrev jag på. Uppsägningen var från och med
1 augusti, så de första sex arbetsdagarna av uppsägningstiden var under min semester. Ingen visste något mer än jag. Jag ville inte säga nåt förrän min allra sista dag när Håkan hämtade mej.
Då skulle han få veta att det var för allra sista gången. 

Jag hade skrivit in datumet på min sista arbetsdag i kalendern på mobilen, jag var så förväntansfull. Och dagen innan, när jag stod och diskade tror jag att det var, så hör jag hur det plingar till i min mobil. Håkan som satt intill den frågar varför det står "min sista arbetsdag imorgon"? 
Jaha, så typix! Det var ju bara att berätta och Håkan tog det hur bra som helst.
Inga välmenta förmaningar eller nåt. Skönt! 
Men vad ska han säga? Det är mitt liv, inget han drabbas av. Han betalar sitt, jag betalar mitt. Det enda vi delar är matkostnaden, så för honom blir det ju ingen skillnad.
Det är bara jag som får mindre i plånboken, men bara för ett tag.

Och nu kanske ni undrar varför jag helt plötsligt slutade då jag trivts så bra, men jag gjorde inte det sista halvåret. Det var några som blev så konstiga och från ena dagen till den andra sa de bara hej, från att ha pratat och svamlat och "småjävlats" med mej och gjorde att jag trivdes så bra.
Ett par (kanske alla?) trodde att jag smet tidigare från jobbet. De kom och ifrågasatte min arbetstid och "glömde bort" att jag jobbade deltid och att jag faktiskt hade två ställen till utanför detta, så de stirrade storögt när jag var på väg dit, väldigt tydligt så att jag skulle veta att de hade ögonen på mej.
 Några som varit så trevliga var helt plötsligt respektlösa och gick helt emot det jag sa (ang. mina göromål), + en massa annat som egentligen var småsaker, men som blev stort när man la ihop allt, som gjorde att jag gick och var irriterad hela dagarna, istället för glad som jag alltid annars var.
Småsaker, men som ändå visade vilka de är. Som gjorde mej så besviken.

Det blev i och för sej bättre mot slutet, de kom och ville prata och svamla, som de alltid gjort, men jag kunde bara inte vara trevlig tillbaka. Jag gillade inte längre dem som hade varit så trevliga i alla år. Jag ville bara be dem fara åt helvete. Och då ska man inte vara kvar.
Jag tappade också lusten till allt arbete. Jag gjorde ju det jag skulle, men högst motvilligt.
Och då ska man inte vara kvar.
Jag hade tappat lusten att gå dit. Och då ska man inte vara kvar.
Hade det varit nåt tillfälligt så hade jag stannat, men jag kände så i ett halvår och då ska man inte vara kvar.

Det är en sak jag har lovat mej själv att aldrig stanna på ett ställe som jag inte känner glädje att gå till.
 Att gå och vara irriterad varje dag är inte bra. 
Dock hade jag ju flera andra där som inte ändrade sitt sätt mot mej, som alltid var lika trevliga och gulliga, som visade respekt och dem saknar jag ju, men inte så mycket att jag vill tillbaka.
Fast visst hugger det till litegrann när man lägger undan sina arbetskläder och vet att de kommer jag aldrig att använda mer, men jag får väl nya, på ett annat ställe, kanske snyggare till och med.

 

...eller så kanske jag kommer göra nåt helt annat nu, vi får se...  😊