Alma Apport

Förr i tiden, alltså inte way back, men si så där en 2-3 år sen, älskade vår lilla Alma att apportera hårsnoddar som vi sprätte iväg så de flög utmed hela vardagsrummet, eller från datarummet ut i köket. Hon var en mästare på att hitta dem, om hon inte hängde med att se var de landade. De kunde hänga bland kökshanddukarna, men idogt sökte hon igenom varenda kvadratcentimeter och låg de inte på golvet så sökte hon igenom allt ovanför. När hon hittade dem slog hon ner dem till golvet, tog dem i munnen och kom med bestämda steg tillbaka med dem och la dem i närheten av våra fötter, till våra rungande komplimanger.
Idag gillar hon mest att bara söka dem, antagligen för att hon har blitt en lat liten dam och vill inte springa så mycket längre, men en liten stund går bra. Så nu hänger vi dem lite här och där och när hon känner sej rastlös går hon en liten sökrunda och när hon hittar dem sprätter HON iväg dem och lämnar dem på golvet tills VI tar upp dem och hänger dem på ett nytt ställe.

Och som vanligt har hon inga problem att hitta dem. Det är bara om det är på nåt mörkt ställe där vi knappt ser dem själva, då kan det ta så lång tid för henne att hitta så vi hinner flytta på dem och lägga dem på nåt lättare ställe.

Hon har även ett långt, svart snöre som hon gillar väldigt mycket, som Håkan brukar hänga på olika ställen för henne att hitta och hon har gjort det till sin grej att söka på natten, eller just när vi ska sova. Sen när hon hittar den kommer hon, högljutt deklarerande: - Mjau, mjauauau, mjauau, mjau, som betyder: - Pappa, jag har hittat den, jag har hittat den! Så hoppar hon upp i sängen och ger honom snöret.
Och pappa berömmer som vanligt och lägger snöret åt sidan för att åter gömma den nästa dag. 

...nej, vi kan inte nyttja henne som sökhund, för det är bara snoddar och snöret hon söker...  😄