♫ Vintern raaasat ut bland våra fjällar...

 Det är Valborgsmässoafton och vi har som vanligt inte varit till nån brasa. Vi har bara chillat här hemma och ätit god mat, pasta med ostsås som jag hade strimlad kalkon, ärter, majs och paprika i, samt pressad vitlök. Till efterrätt blev det vaniljmilkshake med mixad banan i. MUMS!
Sen låg vi i varsitt soffhörn, Håkan tittade på tv och jag låg och tränade mage och ben. Mellan övningarna flåsade jag som en astmatisk flodhäst. Man är inte det man en gång var, måste jag medge.

Varför jag ligger och tränar är inte för att jag är lat, nej sannerligen inte, jag hade mer än gärna gjort alla aerobicsövningarna som jag gjort tidigare om jag bara kunnat. Det är så att jag har sen en tid tillbaka, närmare bestämt ett halvår, fått en släng av hälsporre i höger fot - eller vad det nu är jag lider av - och jag har väldigt svårt att röra mej, till exempel på morgonen, när jag stiger upp ur sängen, då kan jag nästan inte gå. Efter en stund, som genom ett trollslag, så kan jag gå precis som vanligt fram till lunch ungefär. Det är klockan 10.30 för mej. Efter lunch får jag halta lite ett tag, tills jag gått en si så där hundra meter, sen går det lite lättare igen.
När arbetsdagen lider mot sitt slut, och jag ska gå hela långa vägen till grinden, har jag ont igen. När jag kliver ur bilen och ska gå till min port får jag bita ihop för att kunna gå någorlunda normalt.
Sen vill jag förstås lägga mej i soffan och vila, det förstår varenda kotte att man inte sätter igång och städar hemma eller lagar mat eller nåt när man behöver vila foten, och då börjar det om igen, att jag knappt kan gå när jag ska stiga upp, men jag har en krycka intill soffan som jag kan använda om jag vill komma fort fram.
Jag vet inte exakt hur länge jag har haft så, men jag minns i julas, när jag var ledig en vecka, att jag hoppades att det skulle gå över då. Icke sa Martin! 
Jag har köpt såna där halvstrumpor med gele i, det hjälpte inte, det blev bara värre. Därför säger jag en släng av hälsporre, för jag vet inte ens om det är det jag har, fast vissa saker stämmer ju överens med symtomen på det. Därav mitt sparkande och benviftande i soffan, men det är bra, för magen får sitt i samma veva då jag måste spänna musklerna i den för att kunna lyfta benen. Då slår jag ju två flugor i en smäll.
Imorgon är jag ledig, då ska jag hälsa på kära mor igen som inte fått åka hem från sjukhuset ännu, men Håkan jobbar. De vill vara lediga fredag istället, fast då jobbar ju jag. Nåja, det är ju bara en dag så det gör inte så mycket, värre är det till sommaren då Håkan börjar en vecka före mej, så jag kommer få tillbringa min sista vecka ensam på dagarna därute på landet. Men är det fint väder så går det ju bra.
Nu ska jag gå och göra kväller. Tack och god natt.